Blogginlägg D: The Elements of Journalism

Jag har aldrig varit mycket för bloggar.

Varför skulle folk vilja veta vad jag har sysselsatt mig med idag? Vad jag åt för frukost? Hur lite jag tränat?  Men vi människor har alltid varit nyfikna på vad som händer i granngården eller på andra sidan staden. Med dagens sociala medier har vi en chans att stilla vår nyfikenhet snabbare än någonsin. Med Facebook kan vi få reda på vad våra vänner, våra familjemedlemmar och våra före detta partners håller på med precis i detta nu. Detta stillar vårt ständiga behov av nya nyheter.

Här om natten hörde jag på radion att Sveriges radio bara har två korrespondenter i USA och endast en i hela Sydamerika. Med de möjligheter som internet för med sig så har vi vanliga ”icke journalister” en chans att göra våra röster hörda på ett sätt som inte var möjligt förut. Vi har nyhetskorrespondenter i varenda liten sömning småstad i hela världen Eller. som Bill Kovach och Tom Rosenstiel besrkiver det i boken “The Elements of Journalism”: they are becoming their own editors, researchers, and even correspondents.

Hur kan då ”gammelmedia” använda sig av den här nymodigheten ”internet”?

Många gör det faktiskt redan. Tidningar har egna bloggar där journalisterna berättar om sitt arbete, det anordnas chattrum där folk kan diskutera kring dagens nyheter, allt detta är ett effektivt sätt att bjuda in medborgarna i journalist världen.

Det chattas och kommenteras för fullt på många svenska tidningar runt om i landet och jag upplever att Sverige försöker hänga med i utvecklingen. Vi ”vanliga dödliga icke journalister” uppmanas skicka in bilder, nyheter och vara med och tycka till i tidningar och i nyhetsprogram.

“Can anyone reasonably be expected to cover those to whom they have personal, even intimate, loyalties?” En journalist ska ju alltid I första hand vara lojal mot medborgarna. Detta får mig att tänka på den spanska sportjournalisten Sara Carbonero. Hon har sedan några år tillbaka ett förhållande med den spanska målvakten Iker Casillas. Detta till trots är det ofta hon som intervjuar laget efter deras matcher. Inte helt problemfritt är det dock. Under en match mellan Spanien och Schweiz 2010 blev det stort ståhej då Carbonero blev anklagad för att ha distraherat Casillas vilket skulle ha lett till att Spanien förlorade matchen. Som journalist ska man inte rapportera om sådant har personliga kopplingar till. Då kan journalistens avsikt ifrågasättas och det rimmar illa med en av de nio punkterna som kännetecknar god journalistik: ” Its practitioners must maintain an independence from those they cover”    

                                                         

 “Anyone with a modem and a computer can claim to be dong journalism”

Nu kan vem som helst kan vara en reporter. I bloggar får vi ibland reda på saker som vi inte ens visste att vi ville få reda på. Som vanlig medborgare har vi inte samma skyldigheter som journalisterna har när vi postar ett blogginlägg Vi är inte förpliktigade att följa:

                      the elements of journalism

·         Journalism's first obligation is to the truth.

·         Its first loyalty is to citizens.

·         Its essence is a discipline of verification.

·         Its practitioners must maintain an independence from those they cover.

·         It must serve as an independent monitor of power.

·         It must provide a forum for public criticism and compromise.

·         It must strive to make the significant interesting and relevant.

·         It must keep the news comprehensive and proportional.

·         Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

 Detta skapar problem.    

Är medborgarna redo för det stora ansvar som läggs på dem när de utövar journalisternas arbete?

Med den nya journalistiken som var och varannan människa utför nu för tiden, genom tex bloggar är det är väldigt lätt att förstora saker, sprida lögner och baktala människor. Ingen kollar källor längre.

Tidningar brottas dagligen med frågan: publicera eller inte publicera? Gå ut med bild eller inte? I bloggvärlden finns inte det här tänket. Tyvärr. Kanske beror det på att bloggare inte tror på sin egen genomslagskraft?  Jag hoppas och tror att människor använder sitt sunda förnuft när det kommer till nyhetsvärdering. Det sägs att man inte ska tro allt man läser och jag tycker att det stämmer nu mer än någonsin. “But if their authors want to call themselves journalists, then it follows that they should not misrepresent the facts – that they should hold the same standards of truthfulness or allegiance to public interest as any other part of the profession”

Vi kan faktiskt leva tillsammans journalisterna och medborgarna och vi kan ha stor nytta av varandra. Det finns många exempel på det. I Scotland startad de lokala myndigheterna tillsammans med BBC Scotland ett projekt som de kallade ”Island Blogging”. Det gick ut på att öborna fick en egen dator och uppkoppling så de kunde lägga ut egna nyhet och bilder på bloggen. På detta sätt kan nyheter och intressanta händelser som tidigare aldrig skulle ha blivit offentligt komma till allmän kännedom. Nu för tiden finns det många exempel på när ett vanligt blogginlägg har blivit en stor landsnyhet.

Ett annat exempel på när vanliga medborgare bjuds in att vara reportrar är den engelska communityn ”Digg”. Den går ut på att medlemmar på Digg postar till exempel en nyhet och sedan är det upp till de andra användarna att rösta upp eller ner inlägget. Beroende på hur många som röstat upp nyheten avgör hur den kommer att pupliceras på Digg´s hemsida.

"The question people should ask is not whether someone is called a journalist. The important issue is whether or not this person is doing journalism.”

 Alla citat i texten är hämtade ur Bill Kovach och Tom Rosenstiel´s bok "The element of journalism".

//Anna-Karin Lodin

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

”Lasermannen. En berättelse om Sverige” bygger på en rad faktiska händelser som har rekonstruerats utifrån skrivna och muntliga källor. Berättelsen försöker så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende.

 Boken ”Lasermannen” utger sig inte för att tillhandahålla en allenarådande sanning, snarare utgör boken en av många berättelser om Sverige och dess historia i det sena 1900-talet

Detta är bland det första som går att läsa under rubriken ”Noter” i Gellert Tamas bok om Lasermannen. Ett enkelt men ack så viktig stycke.  Att Gellert har valt att viga de nio sista sidorna i sin bok till att förklara var, hur, när och varför han fått tag på all den information som boken innefattar säger en hel del om svårigheterna med att skriva en någorlunda skönlitterär bok som bygger på en journalistisk grund.

”Lasermannen. En berättelse om Sverige” är som vilken annan deckare eller kriminalroman som helst. Det finns dock en viktig skillnad.  Det som står att läsa i ”Lasermannen” är sant.

 Eller är de det?

Boken handlar om Sverige, ett land i kris. Ny Demokrati har nyligen fått en vågmästarroll i Sveriges riksdag och det rådde en osäkerhet i landet som partiet utnyttjade. Arbetslösheten var hög och främlingsfientligheten växte och inte hjälpte att viss medier publicerade löpsedlar med texten ”KÖR UT DEM”. 

Vi får följa John Ausonius eller ”Lasermannen” som han kommit att kallas, genom hela boken. Det är två berättelser som går sida vid sida. John Ausonius handlande då brotten begicks och John Ausonius barndom. Vissa kapitel är helt vigda åt Ausonius egna tankar, eller som det står i boken ”de nio kursiverade kapitlen är direkta citat av Ausonius från dessa intervjuer, vissa av kapitlen innehåller citat från olika intervjutillfällen”, en mycket skrämmande läsning. John var själv mörkhårig och hans föräldrar var invandrare från Tyskland och Schweiz. Under hans uppväxt utvecklande han ett hat mot invandrare och människor med utländskt utseende. Den 2 augusti 1991 ger sig Ausonius ut i Stockholmsnatten försedd med ett gevär med lasersikte för att leta upp en ”kriminell invandrare”. Syftet med att skjuta var för att skapa uppståndelse och för att han tyckte att invandrarna förtjänade det. John Ausonius första offer blev en antropologistudent vid Gärdets tunnelbanestation.

Det följande sex månaderna hinner Ausonius med ytterligare nio attentat där nio offer skadas och ytterligare en avlider. Han själv hävdar att mordförsöken på invandrarna var en slags avledningsmanöver för att få bort fokus från de bankrån som han genomförde under samma sexmånadersperiod.

Detta var den största polisjakten Sverige skådat, näst efter Palmemordet. Polisen slits mellan hopp och förtvivlan i sin jakt på ”Lasermannen”. Men efter mycket grundligt polisiärtarbete lyckats de tillslut gripa John Ausonius på bar gärning när han är i full färd med att begå ännu ett bankrån.

Gunnar Nygren skriver i sin bok Yrke på glid (2008) ”det är strävan att ligga så nära en sanning som möjligt som skiljer journalistik från fiktion”. Enkelt och rakt. Är det inte sant så är det inte journalistik. Kastas vi ut i rymden och tvingas bära silverfärgade kläder med V-formade stövlar, ja då är det fiktion. Men om vi hamnar någonstans där mittemellan då? Den stora skillnaden, som jag ser det, mellan det skönlitterära VS det dokumentära sättet att uttrycka sig på är sättet att behandla alla detaljer. I en skönlitterär bok får väder, vind, ansiktsuttryck, färger, former och rörelser ta mycket större plats. Just i fallet om boken ”Lasermannen. En berättelse om Sverige” skulle jag säga att vi har att göra med litterär journalistik.  

Det är klart att man måste ha samma krav på sanning, källkritik och etik även när det handlar om journalistisk litteratur, om det nu är så att författaren hävdar att allt som står i boken är sant. Men har som i Gellerts fall gjort avbön och i slutet av boken ägnat nästan 10 sidor till att förklara vart han fått all information ifrån och vad som är ändrat för att passa in i den skrivna prosan, då har man hittat en gyllene medelväg.

Det viktiga tror jag är, när man glad i hågen kastar sig in i ett bokskrivarprojekt är att vara noga med att berätta vad som är sanning och vad som är fiktion. Eller som Tage Danielsson frågar sig:

Sant eller sannolikt… det är frågan…?

Blogginlägg B: Etik och media!

Vi människor är väldigt snabba med att döma våra medmänniskor. Hon har sådana kläder alltså är hon så, han lyssnar på sådan musik alltså tycker han så. Och vad händer då när vi av media får massa åsikter och antaganden skrivna i ansiktet på oss dagligen? Jo, vi dömer folk! Utan fällande bevis och i vissa fall utan ordentlig fakta

Angående Medias program om mordet på den homosexuelle mannen i Malmö 2008…

Måste säga att jag inte är avundsjuk på de ansvariga utgivarna som var tvungna att bestämma vad som skulle publiceras och vad som skulle hemlighållas i den här artikelserien. Personligen tycker jag (kanske en smula blåögt) att man inte ska döma folk innan den slutgiltiga domen faller. Det låter ju onekligen bra i teorin men det kanske inte funkar i praktiken…

Sydsvenska dagbladet valde att inte berätta något alls om de religiösa åsikterna som de häktade pojkarna hade. Aftonbladet valde å andra sidan att berättar allt. Kvällsposten skrev att killarna hade en ”blogg med extrema åsikter i moralfrågor”. Hade jag varit tvungen att välja hade jag nog valt Kvällspostens formulering. Den ger en hint om vad det kan handla om utan att säga för mycket.

Det är verkligen en svår balansgång mellan vad som är rätt att publicera och vad man ska vara mer försiktig med. Personligen tycker jag att man inte ska publicera något som man inte har belägg för. Jag vet ju själv hur lättpåverkad jag är! En talesperson för Aftonbladet menar att ju oftare vi publicerar namn, religion och etniska bakgrunder, desto öppnare samhälle får vi. Men om nu inte religion eller eniskbrakgrund har någon som helst betydelse för det aktuella brottet, vad har då aftonbladet bidragit med? På det svarar chefredaktören för Aftonbladet att det då är Aftonbladets uppgift att gå ut med att religionen inte hade någon koppling till brottet.

 Men hallå! Känns inte det som är leva lite i upp-och-ner-vända världen? Först så går vi ut med att mördaren är, som i det här fallet, muslim, för att sedan när all fakta väl ligger på bordet gå ut med att den misstänktas religion inte har något att göra med brottet han begått? Chefredaktören menar att genom att förtiga vilken religion människor har så bidrar man till ett dömande samhälle. Jag menar att det är tvärtom! Jag är ingen expert i sådana här frågor, långt ifrån. Men jag har ändå ett hum om hur folk i allmänhet reagerar när de läser en artikel som handlar om ett misstänkt hatbrott där man både berättar om sexuell läggning och religiösa livsåskådningar. Jag tror och hoppas att de flesta människor faktiskt vill tro på det som de läser. Och läser man då att en ung kille är misstänkt för att ha mördat en man lägger man kanske inte så mycket värdering i det. Men väljer tidningen att publicera att den mördade mannen var homosexuell och att den misstänkta 17-åringen var djupt muslimskt troende, ja, då är det är ingen rättegång som bestämmer om 17-åringen är skyldig eller inte, för den stora massan blev han dömd så fort tidning trycktes!   

Allmänintresse är ett svårt begrepp. Nog finns det alltid något som är intressant för någon. Vad har allmänheten för intresse av att det var just snickaren ”Kalle Karlsson” som körde alkoholpåverkad i lördags? Visst är det säkert intressant för några men i det stora hela tror jag inte den större massan har så stort intresse i det. Hade det däremot varit en framstående politiker så kan nog termen ”allmänhetens intresse” vara mer passande.

Namn och bild publicering är en svår nöt att knäcka. Jag personligen vill att alla människor ska bli lika behandlade. Att alla är oskyldiga tills de har bevisats mottsatsen. Det kanske skulle fungera i en perfekt värld… Vissa såkallade experter menar att tidigare namn och bild publicering kan förhindra fler brott i pågående brottsutredningar. Och det är klart att jag inte vill att fler oskyldiga människor ska råka illa ut, men det finns helt klart en risk i att publicera en misstänkts namn och bild under pågående utredning. Den utpekades liv kommer aldrig mer bli densamma igen.

I grund och botten tror jag att det mesta handlar om sunt förnuft...

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering!

Häromdagen, under ett ytterst tillfälligt slag av städlust, gick jag igenom mina stökiga skrivbordslådor. Däribland gamla uppsatser från mellanstadiet och informationsbrev från diverse sportklubbar, hittade jag en Norrtelje Tidning från 1999. På första sidan står det med stor text:

”GUSTAV SAMLAR PÅ KEPSAR”

Texten var såklart ackompanjerad med en stor bild på denne Gustav där han stolt visar upp några av sina många samlarobjekt. Denna förstasida, denna nyhet har alltid fått mig att fundera på vad som egentligen är en nyhet. Vad var det som gjorde att någon på Norrtelje tidnings redaktion ansåg att ”Ja, men här har vi ett scoop, hörrni, det här bara måste vi sätta på förstasidan!”

(Nu var det ju inte Gustav och hans samlarintresse som fick mig till att spara just den här tidningen utan de berodde snarare på att det någonstans inuti den fanns en liten, liten notis om mig och mina kompisar och vår planerade ”kupp” på Allsång på Skansen den sommaren.) Den här bloggen är ju inte tänkt att handla om nyheter som var nyheter för elva år sedan, men jag var bara tvungen att ta med just den rubriken som exempel på en nyhet som på den tiden och i det samhället faktiskt var en nyhet.

Något som vi alla har kunnat läsa om i tidningar och höra om på radio och Tv de senaste veckorna är den hatade och älskade melodifestivalen. I söndags gick det att läsa följade på Aftonbladets och Expressens löpsedlar: ”USELT SVT!” och ”USELT IGEN, SVT!”  Går man istället in på Aftonbladets hemsida står det ”Tittarsuccé för schlagern - igen”. Vi gillar att läsa om när det går dåligt, när folk gör bort sig eller som i det här exemplet, när SVT får kritik. Men är det en nyhet?

 För att något ska vara en nyhet är det vissa saker som bör uppfyllas. Björn Häger beskiver det i sin bok Reporter, en grundbok i journalistik, som ”vinkeln” alltså vikt, icke normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt och nytt. Just melodifestivalen har ju förärats med en hel del så kallade "elitpersoner"  och det är något som verkligen bidrar till att det mesta som händer runt festivalen blir en nyhet. Melodifestivalen stämmer in på många av punkterna i "vinkeln" och just därför hamnar det på löp och mittuppslag så många gånger under de sex veckor som cirkusen pågår. Sen har vi ju den ständiga frågan om det här verkligen är något som vi "bör" vilja läsa om. Men där ser vi skillnaden mellan kvällstidningarna som vill tillfredställa läsarnas intressen och ger oss det som de tror att vi vill ha: löpsedlar, förstasidor och extra bilagor. Medan de kanske mer seriösa medierna nöjer sig med en notis...

En annan nyhet som idag fångade mitt intresse var i Uppsala Nya Tidning. Där handlar en av de större artiklarna om ett väpnat rån som inträffade i Gottsunda centrum under måndagen.  Jag kan inte låta bli att förundras över hur en nyhet kan betyda olika mycket beroende på vart du är och vem du är. Ingenstans i webbupplagan av exempelvis Piteå-tidning stod det ett enda ord om rånet i Gottsunda. Det är ju inge konstigt med det.  Faktum är att det vore mer konstigt om det överhuvudtaget fanns en notis om rånet i Piteå-tidnings webbupplaga. Men i Uppsalas tidning är rånet i allra högsta grad en nyhet. Det här har hänt nära de som läser tidningen, alltså har det en viktig geografisk betydelse. Det är ett brott som har begåtts vilket också ökar nyhetsvärdet. Det är även enkelt, relevant och har utspelats nyligen.  Alla dessa faktorer tillsammans gör detta till en nyhet som passar utmärkt i Uppsala Nya Tidning.

Take care!
Anna-Karin Lodin

Hej folk!