Blogginlägg B: Etik och media!

Vi människor är väldigt snabba med att döma våra medmänniskor. Hon har sådana kläder alltså är hon så, han lyssnar på sådan musik alltså tycker han så. Och vad händer då när vi av media får massa åsikter och antaganden skrivna i ansiktet på oss dagligen? Jo, vi dömer folk! Utan fällande bevis och i vissa fall utan ordentlig fakta

Angående Medias program om mordet på den homosexuelle mannen i Malmö 2008…

Måste säga att jag inte är avundsjuk på de ansvariga utgivarna som var tvungna att bestämma vad som skulle publiceras och vad som skulle hemlighållas i den här artikelserien. Personligen tycker jag (kanske en smula blåögt) att man inte ska döma folk innan den slutgiltiga domen faller. Det låter ju onekligen bra i teorin men det kanske inte funkar i praktiken…

Sydsvenska dagbladet valde att inte berätta något alls om de religiösa åsikterna som de häktade pojkarna hade. Aftonbladet valde å andra sidan att berättar allt. Kvällsposten skrev att killarna hade en ”blogg med extrema åsikter i moralfrågor”. Hade jag varit tvungen att välja hade jag nog valt Kvällspostens formulering. Den ger en hint om vad det kan handla om utan att säga för mycket.

Det är verkligen en svår balansgång mellan vad som är rätt att publicera och vad man ska vara mer försiktig med. Personligen tycker jag att man inte ska publicera något som man inte har belägg för. Jag vet ju själv hur lättpåverkad jag är! En talesperson för Aftonbladet menar att ju oftare vi publicerar namn, religion och etniska bakgrunder, desto öppnare samhälle får vi. Men om nu inte religion eller eniskbrakgrund har någon som helst betydelse för det aktuella brottet, vad har då aftonbladet bidragit med? På det svarar chefredaktören för Aftonbladet att det då är Aftonbladets uppgift att gå ut med att religionen inte hade någon koppling till brottet.

 Men hallå! Känns inte det som är leva lite i upp-och-ner-vända världen? Först så går vi ut med att mördaren är, som i det här fallet, muslim, för att sedan när all fakta väl ligger på bordet gå ut med att den misstänktas religion inte har något att göra med brottet han begått? Chefredaktören menar att genom att förtiga vilken religion människor har så bidrar man till ett dömande samhälle. Jag menar att det är tvärtom! Jag är ingen expert i sådana här frågor, långt ifrån. Men jag har ändå ett hum om hur folk i allmänhet reagerar när de läser en artikel som handlar om ett misstänkt hatbrott där man både berättar om sexuell läggning och religiösa livsåskådningar. Jag tror och hoppas att de flesta människor faktiskt vill tro på det som de läser. Och läser man då att en ung kille är misstänkt för att ha mördat en man lägger man kanske inte så mycket värdering i det. Men väljer tidningen att publicera att den mördade mannen var homosexuell och att den misstänkta 17-åringen var djupt muslimskt troende, ja, då är det är ingen rättegång som bestämmer om 17-åringen är skyldig eller inte, för den stora massan blev han dömd så fort tidning trycktes!   

Allmänintresse är ett svårt begrepp. Nog finns det alltid något som är intressant för någon. Vad har allmänheten för intresse av att det var just snickaren ”Kalle Karlsson” som körde alkoholpåverkad i lördags? Visst är det säkert intressant för några men i det stora hela tror jag inte den större massan har så stort intresse i det. Hade det däremot varit en framstående politiker så kan nog termen ”allmänhetens intresse” vara mer passande.

Namn och bild publicering är en svår nöt att knäcka. Jag personligen vill att alla människor ska bli lika behandlade. Att alla är oskyldiga tills de har bevisats mottsatsen. Det kanske skulle fungera i en perfekt värld… Vissa såkallade experter menar att tidigare namn och bild publicering kan förhindra fler brott i pågående brottsutredningar. Och det är klart att jag inte vill att fler oskyldiga människor ska råka illa ut, men det finns helt klart en risk i att publicera en misstänkts namn och bild under pågående utredning. Den utpekades liv kommer aldrig mer bli densamma igen.

I grund och botten tror jag att det mesta handlar om sunt förnuft...