”Lasermannen. En berättelse om Sverige” bygger på en rad faktiska händelser som har rekonstruerats utifrån skrivna och muntliga källor. Berättelsen försöker så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende.
Boken ”Lasermannen” utger sig inte för att tillhandahålla en allenarådande sanning, snarare utgör boken en av många berättelser om Sverige och dess historia i det sena 1900-talet
Detta är bland det första som går att läsa under rubriken ”Noter” i Gellert Tamas bok om Lasermannen. Ett enkelt men ack så viktig stycke. Att Gellert har valt att viga de nio sista sidorna i sin bok till att förklara var, hur, när och varför han fått tag på all den information som boken innefattar säger en hel del om svårigheterna med att skriva en någorlunda skönlitterär bok som bygger på en journalistisk grund.
”Lasermannen. En berättelse om Sverige” är som vilken annan deckare eller kriminalroman som helst. Det finns dock en viktig skillnad. Det som står att läsa i ”Lasermannen” är sant.
Eller är de det?
Boken handlar om Sverige, ett land i kris. Ny Demokrati har nyligen fått en vågmästarroll i Sveriges riksdag och det rådde en osäkerhet i landet som partiet utnyttjade. Arbetslösheten var hög och främlingsfientligheten växte och inte hjälpte att viss medier publicerade löpsedlar med texten ”KÖR UT DEM”.
Vi får följa John Ausonius eller ”Lasermannen” som han kommit att kallas, genom hela boken. Det är två berättelser som går sida vid sida. John Ausonius handlande då brotten begicks och John Ausonius barndom. Vissa kapitel är helt vigda åt Ausonius egna tankar, eller som det står i boken ”de nio kursiverade kapitlen är direkta citat av Ausonius från dessa intervjuer, vissa av kapitlen innehåller citat från olika intervjutillfällen”, en mycket skrämmande läsning. John var själv mörkhårig och hans föräldrar var invandrare från Tyskland och Schweiz. Under hans uppväxt utvecklande han ett hat mot invandrare och människor med utländskt utseende. Den 2 augusti 1991 ger sig Ausonius ut i Stockholmsnatten försedd med ett gevär med lasersikte för att leta upp en ”kriminell invandrare”. Syftet med att skjuta var för att skapa uppståndelse och för att han tyckte att invandrarna förtjänade det. John Ausonius första offer blev en antropologistudent vid Gärdets tunnelbanestation.
Det följande sex månaderna hinner Ausonius med ytterligare nio attentat där nio offer skadas och ytterligare en avlider. Han själv hävdar att mordförsöken på invandrarna var en slags avledningsmanöver för att få bort fokus från de bankrån som han genomförde under samma sexmånadersperiod.
Detta var den största polisjakten Sverige skådat, näst efter Palmemordet. Polisen slits mellan hopp och förtvivlan i sin jakt på ”Lasermannen”. Men efter mycket grundligt polisiärtarbete lyckats de tillslut gripa John Ausonius på bar gärning när han är i full färd med att begå ännu ett bankrån.
Gunnar Nygren skriver i sin bok Yrke på glid (2008) ”det är strävan att ligga så nära en sanning som möjligt som skiljer journalistik från fiktion”. Enkelt och rakt. Är det inte sant så är det inte journalistik. Kastas vi ut i rymden och tvingas bära silverfärgade kläder med V-formade stövlar, ja då är det fiktion. Men om vi hamnar någonstans där mittemellan då? Den stora skillnaden, som jag ser det, mellan det skönlitterära VS det dokumentära sättet att uttrycka sig på är sättet att behandla alla detaljer. I en skönlitterär bok får väder, vind, ansiktsuttryck, färger, former och rörelser ta mycket större plats. Just i fallet om boken ”Lasermannen. En berättelse om Sverige” skulle jag säga att vi har att göra med litterär journalistik.
Det är klart att man måste ha samma krav på sanning, källkritik och etik även när det handlar om journalistisk litteratur, om det nu är så att författaren hävdar att allt som står i boken är sant. Men har som i Gellerts fall gjort avbön och i slutet av boken ägnat nästan 10 sidor till att förklara vart han fått all information ifrån och vad som är ändrat för att passa in i den skrivna prosan, då har man hittat en gyllene medelväg.
Det viktiga tror jag är, när man glad i hågen kastar sig in i ett bokskrivarprojekt är att vara noga med att berätta vad som är sanning och vad som är fiktion. Eller som Tage Danielsson frågar sig:
Sant eller sannolikt… det är frågan…?
Jag skulle också kalla Lasermannen för litterär journalistik. Nog använder sig Tamas av de flesta litterära grepp som finns att tillgå, till och med inre tankar. Och det är väl just där som jag undrar vad som är fakta respektive fiktion. Inom prosan brukar man ju hävda att man genom "lögnen" når "sanningen" - så det kanske inte är en dum väg att gå. För det är en bra (och spännande) bok och ett mycket intressant tidsdokument.
SvaraRaderaMvh Anders Lundgren